Forskarens hårda lott gör: livet som läkare!

Ojoj, för samtidigt som kemisten stack till NYC började jag en två veckors kandidatkurs i urologi!

Självklart var jag snäppet nervös i måndags- tänk om någon kvävs i närheten av mig och folk skriker på läkare och tvingar mig att rädda den och jag måste avslöja att jag är en biolog utklädd till läkare (dom kommer hata mig!), tänk om alla läkarstudenter får reda på sanningen om mig och rasar? Det fanns ju uppenbara fördelar också- jag kommer att walraffa mig in i läkarvärlden och få veta ALLT om sanningen bakom läkaryrket...sjävklart ska jag spill the beans här!

Sammanfattningsvis kan jag avslöja följande efter mina tre dagar på urologen:

1. Läkarstudenter är socialt kompetenta och intresserade av sina medmänniskor (Mycket stor skillnad från labbet! Där hatar alla sina medmänniskor och undviker att prata med dem)

2. Läkarstudenter samt övrig personal (med undantag för överläkare) är fullständigt normal (Återigen skilnad från labb. Det flesta på labb har någon form av defekt/ickenormalt karaktärsdrag/kufighet)

3. Man får ta gratis saft (lägkalori)


Hittills har jag sett två snoppar (en skalad) och en uttagen njure. Fantastiskt! Tänk att man bara kan ligga där med tarmen i en liten hög utanför buken, utan att dö. Jag har även lärt mig att när man skrubbar händerna innan operation ska man ha en steril engångsborste.

Nu ska jag stämma av med greys anatomy!

/biologen