Disputationsnedräkning: 14 månader

Hej igen bloggen!

Nu var det för jävla länge sen. Men, som jag sa till biologen igår, det har inte kännts värt att skriva när man glidit från galghumorn rakt ner i den nattsvarta misären.

Men: jag tänkte försöka kartlägga vägen mot disputationen med en betraktelse i månaden, jag kallar den disputationsnedräkningen. Nu är det T-14 månader som gäller. Status just nu: Var tvungen att gå till min handledare och berätta att jag ligger på en fysiskt ohållbar stressnivå (företagshälsovårdens stressdoktor gick jag till redan för en månad sen, det kändes mycket lättare). Känner hur hatet bubblar i mig när studenter och nya doktorander säger att se känner sig "stressade". Jaha, kom tillbaka när du inte kan sova på nätterna, blir gråtfärdig av minsta motgång och har ett tryck över bröstet som inte har släppt på 4 månader. Kom tillbaka när du jobbar 9 timmar om dagen men det känns som 24 eftersom hjärnan bara inte kan släppa jobbet ever. Handledaren var förvånansvärt förstående. Han föreslog att jag skulle delegera allt allmänt ansvar för labbet, jobba i labbet när de flesta inte är där och kanske gå ner lite i arbetstid (har aldrig kännts det minsta aktuellt innan, men nu otroligt lockande). Två dagar efter mötet fick jag en panikångestattack (the real deal, inte "åh, jag får panikångest när jag tänker på det"). När jag väl skrapat ihop migsjälv och gått tillbaka till jobbet slutar dagen med att botten går ur en metanolflaska och labbgolvet täcks av giftigt lösningsmedel. Ägnar en kväll åt att trycka ner tankar på att jag är förgiftad.

In short: Forskarens hårda lott har fått en helt ny innebörd. Målsättning just nu = återerövra galghumorn och överleva disputationen. Stay tuned!

Ghost town

Kära blogg, varför har jag övergivit dig?!
Jo förstår du, mycket har hänt. Först var det workshop, disputation och konferens och sen var det fuck-up på fuck-up i labbet och impending doom och sånt (återkommer kanske om detta).
I vilket fall som helst, nu har jag lugnat ner mig lite och släpar mig igenom sista veckan innan semestern. Juli i universitetslokaler är inte direkt uppåt-tjack för motivationen. Lämnar man avdelningens trygga famn och går ut i korridorerna kan man se tumbleweed rulla förbi (åtminstone om man kisar). Förra året stannade alla klockor i byggnaden på tio i tolv (sant!) lite efter midsommar. Det var nästan fånigt talande. Mellan cirkus 20:e juni och 15:e augusti har alla seniorer och all administrativ och teknisk personal semester. Institutionen befolkas enbart av doktorander som a) har löjligt hög arbetsmoral, b) borde ha mer resultat, c) måste handleda sommarstudenter. Jag faller in i kategori b+c. Eftersom alla som har något att säga till om lämnat skutan är det helt omöjligt att få maskiner fixade, viktiga dokument påskrivna, fakturor redovisade osv i all oändlighet. Alla mail man skickar möts av auto-replies om att vederbörande kommer tillbaka 24 augusti. Som sagt, jag räknar ner till semestern.