Bakgrundsfakta: Jag jobbar med syntes av molekyler med potentiella anti-malaria egenskaper.
To the point: I gårdagens mardröm skulle jag precis påbörja mitt projekt och snackade med en läkare som skulle ha hand om malaria-studierna.
Hon: "Bla..bla..bla.. och så måste du ju infektera digsjälv med malaria, för studien pågår ju inne i din kropp...det kommer göra ont och ha ännu ej utredda sidoeffekter och förkorta ditt liv med ungefär tio år...bla...bla".
Jag: "Men det har ingen sagt till mig?! Jag trodde det räckte med ett blodprov och sådär?".
Hon: "Nej nej, såhär går det alltid till, och nu har du ju redan sagt ja till projektet så nu kan du inte dra dig ur, då kommer ingen i vetenskapsvärlden vilja jobba med dig igen".
Sen dök min handledare upp och jag grät och panikade och han var helt oförstående och bara "det här kommer bli jättebra!".
Vaknade och blev själaglad över att malaria-studierna in real life kräver noll av mitt blod.
Tror det här markerar fas två i min doktorand-ångest, innan har jag mest drömt om att jag har dragskåpet hemma och att jag spiller kvicksilver i labbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar